Under första året på Freds – och konfliktprogrammet så gick vi en kurs som nu i efterhand känns nästan löjligt självklar men som då var något helt nytt, i alla fall för mig. Kursen handlade om fiendebildskonstruktioner och hur ett ”vi” och ”de andra” skapas. Det blev så självklart för mig när jag fick det på papper, grupperingar och konflikter blev mycket lättare att förstå, även också lättare att hantera.
Det kan handla om att vara Malmöbo eller Stockholmsbo, socialdemokrat eller moderat, kvinna eller man. Vi försöker hitta oss själva genom att känna en samhörighet med en grupp, det gör vi lättast om vi först hittar vad vi inte är. Begreppen ”vi” och ”de andra” finns överallt, på lokal, nationell och internationell nivå. Precis som vi får lära oss när vi tar körkort så sorterar vi bort onödig information, vi följer ett kognitivt schema så att vi lättare kan hantera all den information som vi ständigt stöter på. På samma sätt så skiljer vi på grupper, vi sorterar bort information om gruppen som inte anses som relevant eller viktig för oss. Det här kan självklart leda till feltolkningar och den stereotypiska bild vi har av gruppen förstärks, utan att vi egentligen tänker på det.
Så, för att göra det hela enkelt. Gruppen ”vi” är den grupp jag själv känner en samhörighet med, den gruppen representerar något bra. Gruppen ”de andra” representerar olika skillnader som finns mellan mig och gruppen, därmed grunden för min egen identitet. Vi stöter på de här begreppen överallt, inte minst i konflikter. Fördomar har vi alla, men det kan lätt gå över till rasism och fiendebilder. Vissa forskare säger att fiendebilder skapas för att ha någon eller några att skylla på när något dåligt händer i livet, andra menar att fiendebilder skapas för att avhumanisera grupper. Begreppet avhumanisering betyder att en individ förlorar sin identitet som människa och blir en i gruppen, detta för att lättare kunna utföra en fysisk eller psykisk aggressiv handling mot individen eller individer. Ett konkret exempel är Rwandafallet, där de kallade tutsierna för kackerlackor, en omfattande avhumanisering skedde vilket i förlängningen ledde till att ett folkmord bröt ut. Andra forskare menar att fiendebilder skapas då tillgångar och värden blir hotade, till exempel så växte nog många aikare’s fiendebild mot Malmö FF när de skulle spela matchen mot Elfsborg och AIK visste att de kunde förlora guldchansen. På samma sätt fungerar det i konflikter, världen över. Det här är väldigt enkelt att förstå, men svårare att arbeta bort. Det kan börja med en fördom, som sedan växer till en fiendebild, i värsta fall avhumanisering och våldsamma konflikter kan uppstå. Jag tror, har vi det här i baktanken hela tiden så minskar våra egna fiendebilder. För det är så enkelt, men ändå så svårt.
Media är en stark faktor inom fiendebildskonstruktioner. Vi ser bilder på svältande barn, bombade byggnader i ett land där det är inbördeskrig, misär och krigszoner. Det kan leda till att vi vill hjälpa till, men det kan också få motsatt effekt och leda till mentalt avståndstagande. När vi ser nyheterna så lär vi oss att det är långt ifrån oss och farligt, vi känner ingen samhörighet och därmed så tar vi avstånd. Men det kan som sagt även leda till att vi vill hjälpa till, det som vi ofta ser med naturkatastrofer. Tyfonen i Filippinerna drar till sig mer uppmärksamhet än konflikten i Syrien just nu, kan det kanske vara ett tecken på att vi tar avstånd från Syrien då det känns otäckt och farligt? Samt känner en samhörighet med Filippinerna då det både är en turistort och påminner om tsunamitragedin 2004 som berörde många utav oss? Det är värt att tänka på.
Sara
Vill du läsa mer?
a world of peace 