Nu kommer alla sju ansvariga för bloggen ge sig ut på olika håll i världen och vi vill därför tacka er läsare för den här tiden och för ert visade intresse!
Sporadiska inlägg kommer fortfarande att publiceras men fokus på rasism kommer inte hållas i alla kommande inlägg.
Ha ett fortsatt bra 2015 och glöm inte vikten av att varje dag kämpa mot rasismen!
Med mycket vänliga hälsningar från oss
F.G, K.P, A.L, L.E, N.G, T.W, S.B
Hej, kära bloggläsare!
Vi hoppas ni trivs på bloggen och finner det vi skriver intressant. Skriv gärna kommentarer eller frågor om ni har några funderingar eller undra över något så svarar vi så fort vi får möjlighet. Tycker bara det är kul att svara på era frågor eller också få lära oss mer av er =)
I tidigare blogginlägg skrev jag (N.G) om integrationspolitik. Jag tänkte fortsätta och bana iväg på det spåret men denna gång skriva om socialt kapital och dess betydelse för att underlätta och effektivisera integrationsprocessen.
En man vid namn James Coleman skrev en bok ”Foundation of Social Theory” år 1990 där han skrev om det sociala kapitalets teori och betydelse vilket kom att förändra synen på samhällsvetenskap. Han menade att varje individ bidrar genom att frivilligt delta i organisationsliv (samarbeta) vilket i sig gynnar demokratins välstånd tillskillnad från politikernas numera väl debatterade, missledande ekonomiska ståndpunkt, är detta väl argumenterad fakta. Coleman skriver även att de viktigaste grunderna i socialtkapital är samarbete, tillit och att människor visar hänsyn till varandra. En annan kortfattad definition är; tillit till medmänniskor, vilket skapas i föreningslivet och på sociala institutioner.
I integrationspolitiken och -processen är det viktigt att lägga fokus och förbättra det sociala kapitalet mellan de människor som invandrar till Sverige och de som redan befinner sig här. Detta kan i sin tur leda till att sociala nätverk skapas och kan bidra till att skapa dialoger mellan människor och förtroendeband. Genom att skapa förtroende mellan individer kan förtroendet delas på ett kollektivt plan vilket leder till att människor vågar samarbeta. Genom att skapa en plattform där människor kan dela med sig av sina erfarenheter, kan människor lära och lära ut, om inte minst identifiera sig med varandra istället för att ha en främlingsfientlig attityd som skapats på grund av den integrationspolitik som bedrivs idag. Att höja det sociala kapitalet innebär också att eliminera den bostadssegregering som många gånger grundar sig på människors bakgrund.
Forskaren Robert Putnam beskriver en del av socialt kapital som:
“Det är inte produktivt att tvinga någon att bli som vi. Eftersom det positiva med invandrare är att de har med sig värden som kan berika, ge viktiga tillskott till det nya landet.
Men det är viktigt att immigranter kommer in i ett sammanhållet samhälle, inte skapar egna juridiska system till exempel. Och det är viktigt att alla talar samma språk i ett land. Men dit når man inte genom förbjuda någon att tala sitt eget språk”.
N.G
När jag var liten spelade jag fotboll… Väldigt mycket fotboll. Jag var målvakt i Gimonäs pojkar -84 i herrans massa år och vi hade så oerhört roligt när vi spelade. Vårt lag var blandat mellan många olika nationaliteter, där var turkar, greker, somalier, iranier och andra och därtill kanske uppemot hälften ”helsvenska” barn. Detta var egentligen aldrig någonting vi själva reflekterade särskilt mycket över. Inte förrän vi spelade mot lag i andra delar av staden med mer ”etniskt” homogena lag. Det vill säga lag med barn från ”helsvenska” familjer.
Oftast var där inget problem, vårt lag mötte andra lag, vi vann och vi förlorade. Efter en tid började dock vårt lag vinna alltmer. Vi var ett tätt sammansvetsat gäng med barn från många olika socioekonomiska grupper och vi hade en härlig stämning inom laget. Kanske var det därför vi började vinna alltmer. Vi var alla så olika men vi arbetade alla mot samma mål, och vi tog hand om varandra på vägen. Klubben vi spelade för, Gimonäs CK, hade som uttalad ambition och målsättning att låta alla barn spela lika mycket under tävlingsmatcherna. Med detta menas att man aktivt uppmuntrade tränare och ledare att vägra ”toppa” laget, det vill säga att under kritiska skeden i matcherna plocka ut svagare spelare till förmån för de starkare.
I takt med att vårt lag började dominera i vår stad förändrades stämningen runt planen under matcherna. Från att föräldrar, lagledare och motspelare mer hurrat på sitt eget lag och började man klaga alltmer på vårt lag och domslut som föll till deras nackdel. Även när vårt lag reste till andra städer och ställdes mot andra lag som förväntades dominera men inte gjorde det, upplevde vi detta fenomen. Vad är det som händer, frågade vi oss? Vi tittade på varandra och himlade med ögonen, protesterade ibland, men insåg snart att det inte var någon idé. Vi lärde oss med tiden att detta fenomen var någonting vi fick leva med. Vi lärde oss, vi fick spela lite extra bra för att åtnjuta samma fördelar som många andra lag. Extra bra, extra rent, inga hårda tacklingar, inget ruff, inga hårda ord.
Så kom en sommar och vi reste iväg till utlandet för att vara med i en större turnering. Vi nådde till en final, som vi förlorade. Vår bästa spelare, en mörkhyad kille, blev utsatt för sparkar och slag av motspelare samtidigt som aggressiva föräldrar kastade rasistiska glåpord efter honom. Domaren, som ska ha en neutral roll, dömde aldrig till vår spelares förmån, som mot slutet av matchen till slut tappade tålamodet, fräste tillbaka och blev utvisad. Laget tappade motivationen, vi var 12-13 år gamla och vi grät beska tårar, då vi upplevda att vi stod inför en oövervinnerlig övermakt. Sakta gled matchen oss ur händerna. Känslan av oförrätten och den upplevda övermakten lever kvar än idag och är någonting som vi som var med fortfarande ibland talar om.
Många år senare undrar jag ibland om samma sak gäller idag. Behöver många andra; underklassens barn, homosexuella, handikappade, många kvinnor ständigt möta dessa hårdare krav för att passa in och bli godkända i samhällets alla rum? Behöver människor ständigt röra sig i underordningens mörka utkanter av rädsla för att för mycket sticka ut eller hamna i skymundan trots fullgoda prestationer och goda insatser inom olika områden.
Avslutningsvis kan jag berätta att min gamla fotbollsklubb till namn Gimonäs FC återuppstått i en helt annan stad, fastän det tidigare begärts i konkurs. Idag består laget av spelare i olika åldrar från den gamla klubben, andra klubbar från regionen samt spelare från den nya staden. Liksom tidigare består klubben av människor av alla typer från alla samhällsklasser. En tydlig målsättning hos lagets grundare är att bibehålla den så kallade ”Gimoandan” där kamratskap, delaktighet och öppenhet råder. Intressant är att det än idag efter så många år är viktigt för flertalet människor, oavsett bakgrund eller härkomst, att ta del av den anda av öppenhet och tolerans som en gång fostrades av klubben och dess medlemmar. ”Gimoandan” klingar fortfarande rent och ger stolthet till dem som en gång tagit del av den.
S.B
I augusti 2014 gavs det nazistiska Svenskarnas parti (SvP) tillstånd att hålla valmöte i Limhamn i Malmö. Torget spärrades av med kravallstaket och containrar och partiets representanter eskorterades in av polis. Omkring tvåtusen personer samlades för att demonstrera mot valmötet och våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis bröt ut. Knallskott, stenar och bengaliska eldar kastades in på området av demonstranter och polisen gick till attack med tårgas, batonger och hästar. Diskussionerna som följde händelsen handlade till stor del om vilken sida som agerade mest aggressivt. I och med detta togs fokusen från det faktum att civilpersoner attackerades av polis för att de försökte förhindra spridning av nazistiska idéer; något som egentligen borde vara polisens uppgift.
Redan under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget förklarades nazismen som en kriminell rörelse. 1965 antogs sedan en konvention mot rasism av FN och 1969 trädde den i kraft under namnet Konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering (CERD). Den utgörs av tre huvudsakliga punkter, vilka kortfattat innebär att de som skrivit under erkänner definitionen av diskriminering som inskränkning av mänskliga rättigheter eller andra grundläggande friheter på grund av ras, hudfärg, börd eller nationell eller etnisk härkomst, att de ska avskaffa all sådan aktivitet och att de ska göra det straffbart att sprida idéer som är grundade på eller uppmanar till sådan aktivitet. 1971 skrev Sverige under konventionen och har alltså åtagit sig att olagligförklara varje organisation som baseras på eller sprider idéer om rasdiskriminering.
Yttrandefriheten gäller inte i samband kriminell aktivitet såsom hot eller hets mot folkgrupp och med hänvisning till FN-konventionen gäller den alltså inte heller i samband med nazistisk eller annan rasdiskriminerande aktivitet. Detta är något som den svenska staten tagit sig friheten att förbise, bland annat genom att låta poliser eskortera det nazistiska SvP till manifestationer som den i Limhamn.
T.W
Vi önska alla våra läsare ett riktigt GOTT NYTT ÅR.
Gå in i det nya året med ett icke rasistisk och främlingsfientlighets tänk.
Bilden får tala för sig själv.
Yttrandefrihet framställs ofta som något nästan heligt som ska försvaras och upprätthållas till varje pris, och visst är yttrandefriheten extremt viktigt och en grundläggande demokratisk rättighet. Men används inte yttrandefriheten ibland som en ursäkt eller ett rättfärdigande vid bland annat rasistiska eller nazistiska yttranden?
Yttrandefrihet finns med som en artikel i konventionen över de mänskliga rättigheterna och Sverige har haft yttrandefrihet som grundlag sedan 1991 och i denna lag kan du läsa att du har rätt att uttrycka dina åsikter och känslor i tal, skrift eller bild. I den här lagen står även vad du inte får yttra dig om, så som kränkning eller förtal av en person eller en grupp. Men vart går egentligen gränsen för vad man får säga och inte säga? När övergår ens egna rättighet att uttrycka sig till att kränka någons annans rättigheter med ord och påståenden. Vart går gränsen för kränkning och för hets mot folkgrupp?
Denna fråga är mycket omdiskuterad och både etisk och juridisk och svaret är svårt att definiera. Det finns självklart vissa juridiska aspekter som tas i beaktning vid dömandet av hets mot folkgrupp som till exempel att uttalandet eller meddelandet som yttrades var ämnat eller uttryckt för spridning eller att uttalandet eller meddelandet innehöll hot eller missaktning. Men trots detta juridiska ramverk så är gränserna mycket luddiga och varje fall ser ofta väldigt olika ut. Många fler aspekter än just de juridiska måste has i åtanke, såsom ett historiskt och ett etiskt perspektiv.
I Sverige klassificeras hets mot folkgrupp som ett brott vilket innefattar uttalanden eller spridning av hot eller förakt mot individer eller grupper med anspelningar på ras, ursprung, religion, hudfärg eller sexuell läggning. Sverige har även skrivit på FN:s rasdiskrimineringskonvention som förbjuder organisationer som verkar för rasism, spridningen av rasistiska idéer och diskriminering grundad ur teorier om rasöverlägsenhet.
En annan fråga som även tas upp i debatten ”Nazismen och Yttrandefriheten” i ”Filosofiska rummet” i P1 som jag länkar till i slutet av detta inlägg och som blivit mycket omdiskuterad är ”Hur toleranta ska vi vara mot de intoleranta?” vilket kanske är mer aktuellt i år än någonsin tidigare då främlingsfientliga och nazistiska partier såsom Sverigedemokraterna och Svenskarnas parti rest runt i Sverige för att sprida sitt politiska budskap, och att partimedlemmar och anhängare öppet kunnat sprida sina rasistiska åsikter och ofta även med polisbeskydd. Dessa åsikter och budskap har fått många att ifrågasätta yttrandefriheten och dess svårtolkade gränser. Rasism kan väl oundvikligen bara tolkas som förtal eller hets mot folkgrupp. Den rasistiska ideologin grundar just sig i att dela in människor i grupper och att sedan kategorisera dessa, där vissa grupper är mindre värda än andra. Så om gränsen för yttrandefriheten går vid hets mot folkgrupp hur kan då dessa partier och liknande öppet få demonstrera sina främlingsfientliga budskap och åsikter utan några som helst konsekvenser?
Filosofiska rummet – Nazismen och yttrandefriheten: http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/427789?programid=793
F.G
När människor lever och verkar inom en norm kan det vara lätt att glömma fördomen. De som faller in i kategorin “vit människa” kan det vara lätt att avfärda och glömma de fördomar som människor med annan hudfärg kan utsättas för. Mycket på grund av att normen är att vara vit och den har inte utsatts av förtryck eller våld enbart på grund av sin hudfärg. Det kan då vara lätt att glömma hur människor i andra sitsar har det, just för att det har man själv aldrig upplevt. I Sverige är vi bortskämda och privilegierade, utan att majoriteten tänker på det. Genom att inneha ett svenskt pass öppnas både dörrar och möjligheter som nog inte många uppmärksammar, nämligen för att för oss svenskar är det normen. Det reflekteras inte över att med ett svenskt pass kan du resa i princip överallt. Du är eftertraktad både som turist, och på vissa ställen även som arbetskraft. Sällan blir du nekad visum eller blir tvingad till långa utfrågningar. Därför kan det vara enkelt att glömma att andra inte upplever samma sak, för trots allt får du inga konsekvenser av ditt pass och medborgarskap utan det är gynnsamt för dig. För om det står medborgare av iranska staten i ditt pass så har du blivit given en helt annan giv. Plötsligt är det inte så lätt att resa vart du vill och inte heller är du önskad på så många ställen. Av någon konstig slump får du alltid gå i en speciell kö på flygplatser och får svara på x antal frågor gällande resans orsak och religös samt kriminell bakgrund. Människor som är i den privilegierande ställningen är ofta helt omedveten och blåögd när det kommer till att både förstå och sätta sig in i den utsattes vardag. På en föreläsning nyligen fick vi en kort genomgång över detta som benämns som global apartheid. Jag har förmånen att besitta ett svenskt pass, det är inget jag har valt tillika som alla andra människor som föds in i ett medborgarskap. Men det kan tyckas vara mitt ansvar att vidkänna hur detta medborgarskap ger mig positiva konsekvenser, medan andra medborgarskap kan föra med sig negativa. Att inse skillnaden mellan medborgarskap är faktiskt ett första steg för att kunna förändra detta. Vi lever i en orättvis värld, det vet nog många om, men vi får inte glömma det. Fortfarande existerar våld och orättvisa även om många i denna del av världen inte upplever den som så värst extrem, så är den det. Kampen är fortfarande livsviktigt, där ditt agerande och medmänsklighet spelar roll.
Om du vill läsa mer om global apartheid kan du bland annat läsa Anthony Richmonds bok “Global apartheid: refugees, racism and the new world order”.
L.E
Vi är konstant omringade av information som på verkar oss och vårt tankesätt. Detta genom olika sociala medier så som twitter, facebook, instagram. Ja, uppsjön av alla ställen där du kan få information är lång. Det finns mycket positivt i att spridningen av information har blivit så stor och utvecklats så snabbt men det finns också många negativa aspekter av spridningen som görs genom sociala medier. Information om allt och alla ploppar upp på din dator, mobil eller din padda utan att du egentligen kan styra över vad just du läser. Det som kan vara negativt när det kommer till spridning av information på sociala medier är att den information som florerar på nätet inte är sanningsenlig. Det är viktigt att granska det du läser samt att ifrågasätta sig det för att veta om den är trovärdig.
Det är viktigt att tänka på vart informationen kommer ifrån, vem det är som har skrivit den och vad syftet med informationen är. Detta är viktigt för att man ska få ett sanningsenligt perspektiv på världen för att inte sprida vidare felaktig information. Alla har idag möjligheten att skapa nyhetsflödet som finns runt om i sociala medier därav är det väldigt enkelt att vinkla den information som man själv vill förmedla, därför är det viktigt att ha kunskap om det du skriver eller det du delar. Det finns väldigt mycket fakta och information som sprids på sociala medier som inte stämmer med verkligheten. Det finns många som kanske bara vill få just sin åsikt framhävd och detta kan vara en åsikt som bara är en åsikt av en enskild person som gör sin egen slutsats av en situation, folkgrupp, land eller människa. Eftersom spridningen på sociala medier har en enorm förmåga att sprida sig snabbt och nå ut till många människor så finns det risker när åsikter sprids istället för fakta; det blir lätt att den information som du läser inte stämmer överens med verkligheten.
Det är inte bara enskilda individers åsikter på facebook som kan sprida felaktig och/eller vinklad information utan även tidningar och hemsidor som man tror sig vara pålitliga kan innehålla felaktig eller vinklad information i deras nyhetsflöde. Därför är det viktigt att vara källkritisk till den spridning som florerar på sociala medier för att inte fel personer och/eller folkgrupper får skuld för information som inte stämmer.
Det förenklade sätt att sprida information har varit en bidragande faktor till varför rasismen och främlingsfientligheten har eskalerat; felaktig information har spridit fördomar som inte stämmer. tänk på detta nästa gång du delar/läser/skriver ett inlägg på de sociala medierna och i tidningar ta reda på vart det kommer ifrån, vem som skrivit det och vad syftet är.
K.P
Nu har vi skrivit mycket om vad rasism och främlingsfientlighet är, vad det kan tänkas grundas i och hur man kan förklara det. I detta inlägg tänkte jag gå igenom en teori som kan användas som motkraft mot rasism, och en värld utan rasism är ett steg på vägen mot en positiv fred som är målet för alla fredsentusiaster.
Kosmopolitisk konfliktlösning handlar om behovet av oberoende och neutrala, universella lagar och institutioner som ska verka för alla människors rättigheter och välmående, på en lokal till global skala. Lagarna gör, på en global skala, människor till världsmedborgare, statsgränsen betyder inte allt, det ska finnas lagar och institutioner som gäller för alla oavsett vilket land du kommer ifrån och vilken kultur du har. Vidare handlar kosmopolitism om en positiv syn på mänskliga olikheter. Mary Kaldor, som är en framstående teoretiker inom den samhällsvetenskapliga sfären, menar att olikheter människor emellan är något som ska hyllas och firas, att det finns mycket att lära av varandra. Kwame Anthony Appiah, som är ytterligare en teoretiker som skrivit om kosmopolitism, argumenterar även för att en kosmopolit fortfarande kan känna tillhörighet och stolthet till ett land och en kultur samtidigt som man förstår och uppskattar andra människor med annan kultur och andra rötter. I Immanuel Kants lära angående Evig Fred är en av stöttepelarna nödvändigheten att behandla alla som jämlika och vara välkomnande och accepterande mot främlingar och olikheter. Kosmopolitism handlar inte om att alla människor ska leva, tänka tycka och tro på ett och samma sätt, utan teorin handlar om att man ska uppskatta, acceptera och lära sig av skillnaderna.
Kosmopolitism är en lång och svår process. Det är inget som händer över en natt; att uppdelningen ”vi” och ”dem” försvinner men vi måste börja någonstans. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något. Börjar vi så smått tänka på detta sätt när vi möter nya människor, kan acceptans och uppskattning mot det främmande också sakta men säkert växa och spridas.
A.L
Integration – en lösning
I dagens politiska debatt är integration ett aktuellt ämne, där det många gånger pratas om en integrationspolitik som enbart handlar om invandrare, något som kan skapa ett ”vi” och ”dem” tänk. Detta bidrar till att en social barriär mellan invandrare och svenskar, där invandrarna per automatik anses vara de som bör integreras enligt den svenska normen tillskillnad från svenskarna, vilka anses vara integrerade och därmed utesluts från integrationspolitiken. En sådan politik förutsätter att invandring endast påverkar de som invandrar och inte berör andra människor i landet, något som inte stämmer överens med verkligheten. Utifrån Johan Galtungs våldstriangel som kan läsas i tidigare inlägg, kan detta ses som kulturellt och strukturellt våld, då samhällets inställning till integrationspolitiken avgränsas till invandrare som anses vara beroende av det svenska folkets hjälp för att skapa social sammanhållning. Då integrering berör hela samhällen, måste alla vara delaktiga för att möta de förändringsbehov som krävs för att uppnå ett funktionellt och ömsesidigt samarbete.
I tidigare inlägg har det skrivits om hur fördomar växt fram genom politiska verktyg: genom att differentiera människor grundat på bland annat etnicitet och religion men även genom media; vilket använts som ett medel för att presentera människor från andra delar av världen negativt. Detta etsar sig fast i människornas sinnen, en illusion om att ”vi” är bättre än ”dem”. Det strukturella våldet uppenbarar sig då man många gånger ser hur många invandrare bor segregerat och bortom stadens glans. Detta kan man se överallt i Sverige, bland annat i Malmö på Rosengård eller i Halmstad på Andersberg även kallat Blatteberg, vilket förstärker marginaliseringen. Regeringen bör ha en nationell integrationspolitik som involverar alla människor, där fokus borde vara att skapa förutsättningar för jämlikhet bland människor och var individs möjlighet att uppnå sina visioner. Osynliga murar, det strukturella våldet, i samhället försvårar utvecklingsmöjligheterna för integrationspolitiken och det svenska samhället att växa både ekonomiskt och socialt. En nyanserad bild av integrationspolitiken bör prioriteras då Sverige likt många andra länder i världen är en del av en global värld där konsekvenserna av krig, konflikter och orättvisor inte kan undgås. Genom att förena alla människor i integrationspolitiken, svensk som invandrare, kan samhällsklyftor och fördomar elimineras och bidra till att människor samspelar mer med varandra, då dem får en djupare förståelse för varandra. Att de har mer gemensamt och gynnar varandra. Integrationspolitiken berikar inte bara Sveriges välfärd utan också varje individs möjlighet att påverka den globala riktningen mot en mer fredlig och rättvis värld. Samhället bör öppna de osynliga murarna, trots att det främmande kan vara skrämmande kan de inte rymma från den grymma verklighet många människor utsätts för idag, varför Sverige måste se integration som ett kontinuerligt fenomen som berör alla och sluta rama in integrationspolitiken till en särpolitik som endast koncentrerar sig på invandrare.
N.G
a world of peace 